Ibland säger en enskild vandring mer om vad en led faktiskt innebär än vilken faktaruta som helst. Så här kan tre dagar på Höga Kustenleden se ut – kort sammanfattat utifrån min upplevelse.
Förberedelserna
34 år, van löpare men ovan flerdagsvandrare – i våras bestämde jag mig för att sommarens ledighet skulle gå till något annat än en vanlig badsemester. Valet föll på Höga Kustenleden, 135 kilometer världsarvsklassad kustnatur i Västernorrland, känd för sin dramatiska terräng efter landhöjningen som gett området ”världens högsta kustlinje”. Med tre lediga dagar var det aldrig aktuellt att gå hela leden; istället valde jag att fokusera på den mest omtalade delen, sträckan genom och kring Skuleskogens nationalpark, med Skuleberget som startpunkt.
Veckorna som föregick resan bestod av gradvis längre promenader efter jobbet, några turer med fullpackad ryggsäck för att vänja kroppen vid vikten, och en checklista lånad från Svenska Turistföreningens packlista för flerdagsvandring: tält, sovsäck, liggunderlag, stormkök och mat för tre dygn. Ryggsäcken vägde till slut strax under 15 kilo – nära den rekommenderade övre gränsen på ungefär 20 procent av kroppsvikten för en flerdagstur.
Dag 1: Skuleberget och de första milen
Turen började vid Skuleberget, där jag innan avfärd tog mig upp för Södra Bergsstigen till toppen på 286 meter – en timmes brant men överkomlig klättring, belönad med utsikt över hav, skog och den karaktäristiska kustlinjen som gett området dess världsarvsstatus. Därefter bar det av norrut in mot Skuleskogens nationalpark, den del av leden de flesta beskriver som höjdpunkten.
De första timmarna gick genom tät, gammal skog – vad lokalbefolkningen ibland kallar ”trollskog” för sitt förvridna, mossbevuxna intryck. Det var just kontrasten som överraskade mig mest: från branta klippartier till stilla, djupa skogsdungar inom loppet av någon kilometer. Dagens etapp landade på strax över tio kilometer, i linje med de kortare av ledens dagsetapper, och kvällen tillbringade jag vid ett av parkens vindskydd efter att ha slagit läger enligt allemansrättens riktlinjer.
Dag 2: Slåttdalsskrevan och den tyngsta dagen
Den andra dagen blev, precis som jag blivit varnad för, den mest krävande. Vägen gick förbi Slåttdalsskrevan – en 200 meter lång och 30 meter djup bergsklyfta som skär rakt genom Slåttdalsberget – och vidare över kuperad terräng med flera brantare partier. Med tyngre packning märktes skillnaden mot förberedelsepromenaderna hemma tydligt: benen var stumma redan efter halva dagen, och tempot fick anpassas efter det snarare än efter klockan.
Det var den dagen jag förstod varför folk pratar om flerdagsvandring som något annat än vanlig träning. Man är trött på ett sätt som inte bara handlar om musklerna – och det var samtidigt den dag jag minns tydligast, med utsikten från Slåttdalsberget som betalning för besväret. Dagens sträcka landade på omkring 15 kilometer, vilket satte tydliga avtryck till kvällens lägerplats vid en av parkens iordningställda rastplatser.
Dag 3: Sista sträckan och avslutningen
Den tredje och sista dagen bjöd på kortare, mer avslappnad terräng ut ur nationalparkens södra delar, med utblickar över skärgården som följeslagare större delen av vägen. Efter omkring tio kilometer nådde jag den punkt där jag i förväg bokat skjuts vidare, snarare än att fortsätta ytterligare hundra kilometer mot ledens slutpunkt i Örnsköldsvik.
Reflektionen efteråt handlade mindre om prestationen och mer om tempot. Jag hade förväntat mig att det skulle handla om att ta sig igenom milen. Istället blev det tre dagar där jag knappt tänkte på annat än var jag satte fötterna och vad som fanns bakom nästa krön.
Utrustningen som fungerade – och det som inte gjorde det
I efterhand kan jag peka ut ett par saker jag skulle göra annorlunda. Skorna, som jag gått in tillräckligt hemma, gav mig inte en enda skavsår – något jag tillskriver just de veckors förberedelsepromenader som föregick resan. Däremot fick jag vid varje stop ta av mig skorna för att vädra både dem och fötterna. Stormköket visade sig vara det mest värdefulla enskilda föremålet i packningen, inte för matlagningens skull i sig utan för den varma måltiden vid dagens slut – den bästa timmen på hela turen, varje kväll. Kanske borde jag packat med en eller annan proteinbar extra för att hålla energin uppe. Det jag däremot packat för mycket av var extra kläder: jag bar runt på ombyten jag aldrig använde, för att jag inte litade på att lagerklädseln skulle räcka.
Vädret höll sig till sommarens typiska växlingar: sol och några kortare skurar, aldrig något som krävde att jag ändrade planerna, men tillräckligt för att regnskyddet kom till användning mer än en gång. Det är en påminnelse om att även en tur i juli i Sverige kräver packning för väderomslag, snarare än att förlita sig på prognosen som gällde när resan bokades.
Vad vandringen visar
Vandringen illustrerar några saker väl värda att ta med sig för den som planerar en liknande tur: att tre dagar räcker gott för att uppleva ledens mest dramatiska del utan att behöva gå hela sträckan, att den andra dagen ofta är den fysiskt tyngsta oavsett hur väl förberedd man är, och att förberedelse i form av regelbundna promenader med packning gör skillnad även om den inte eliminerar tröttheten helt.
Efteråt: vad som stannade kvar
Det som förvånade mig mest var inte själva vandringen, utan vad som hände efteråt. Veckorna av förberedande kvällspromenader som kändes som ett nödvändigt ont inför resan hade, utan att jag planerat det, blivit en vana jag fortsatte med långt efter att packningen var uppackad och tvättad. Jag tänkte att promenaderna var ett medel för att klara vandringen. Det visade sig vara tvärtom – vandringen blev anledningen till att jag byggde en rutin jag sedan behöll. Det är en påminnelse om att den struktur en konkret målsättning ger – tre dagars vandring att förbereda sig för – ofta är precis det som får en ny vana att faktiskt fastna, långt efter att själva målet är avklarat.
Så planerar du en liknande tur
Läs på om resmålet. Innan avfärd spenderade jag många timmar med att leta information och läsa på om vandring i stort och Höga Kustenleden i synnerhet. En sajt som jag fick snabb och bra information från var High Coast Guide (highcoastguide.com).
Välj en delsträcka snarare än hela leden. Med tre dagar till förfogande är sträckan kring Skuleberget och Skuleskogens nationalpark ett naturligt val – det är ledens mest koncentrerade höjdpunkt.
Testa packningen i förväg. Några promenader med fulladdad ryggsäck avslöjar snabbt om vikten eller passformen behöver justeras innan det spelar roll på riktigt.
Räkna med att dag två är tyngst. Kroppen hinner sällan vänja sig fullt ut redan första dagen, samtidigt som packningens vikt känns som mest då musklerna redan är trötta.
Planera transport till och från leden i förväg, särskilt om du bara ska gå en del av den och behöver ta dig därifrån utan att gå hela vägen till Örnsköldsvik.
